Att planera en resa
Att planera en långresa är som en berg-och-dalbana. Det är den där skräckblandningen när vagnen sakta rullar allt längre upp mot skyn och man vet att snart kommer man att susa ner med världens fart, man närmar sig krönet av backen och blickar ut över den backe som komma skall. Snart, snart är det dags och man hinner tänka både en och två och tre gånger på vad man faktiskt ger sig in på. Men sedan vänder det, vagnen tar fart och störtar ner mot marken. Det kittlar i magen, man sträker upp händerna och skriker rakt ut, inte av rädsla utan av förtjusning, känslan över att vara oövervinnlig.
Hela min lediga tid går åt till att planera resan till Australien, min drömresa. Men trots att jag sett fram emot denna så länge och såklart fortfarande gör så kan jag inte hjälpa att bli lite rädd. Rädd för att klippa alla band som jag byggt upp sedan jag flyttade till Stockholm för fyra år sedan. Rädd för att inte ha kontroll. Vad händer om jag trivs så bra att jag inte vill komma tillbaka, vad händer om jag inte trivs alls och vill åka tillbaka redan efter en månad? Jag kan inte annat än att minnas tillbaka till den där dagen när jag för fyra år sedan vinkade av familjen som hjälp mig med flytten. Jag stod kvar själv med min egna lägenhet medans familjen åkte de 60 mil som skulle skilja oss åt. Jag stod i en stad jag knappt varit i, utan jobb, utan kontakter, helt själv. Jag var livrädd men samtidigt så motiverad över att få göra det här, prova mina vingar och vet ni vad? Det gick ju alldeles utmärkt. Jag står här och har utvecklats så otroligt mycket som person. Det är just det här som är spänningen med att planera en långresa. Man kan inte ha full kontroll och för att uppleva nya äventyr måsta man också våga släppa taget. Jag kan också tycka att det är sunt att känna en viss rädsla för något som faktiskt är såhär stort. Det huvudsakliga är att spänningen och förväntningarna är större än rädslan och just nu kan jag inte vara lyckligare än jag är över att inom en snar framtid få uppfylla min dröm.
