Luminecess
Vi går ner till stranden och lämnar den dunkande musiken bakom oss. Vi har ingen aning om vad klockan är men det har varit mörkt länge och folk börjar så smått dra sig hemåt. Sanden silar genom tårna och vattnet, som fortfarande är förvånandsvärt varmt, sköljer över fötterna. Musiken blir allt mer avlägsen och lamporna blir färre och färre. Mörkret sluter sig kring oss på ett behagligt och betryggande sätt medans vi fortsätter vår promenad längs vattnet. Samtalen varierar mellan resande och dykning, mellan erfarenheter och drömmar. Ett perfekt tillfälle att lära känna varandra mer. Vi tittar upp och tusentals stjärnor lyser upp den mörka himlen. Det är vid de här tillfällena ordet paradisö verkligen tar ut sin rätt. Vid vattenbrynet sköljer små, lysande, blå korn upp, luminecess. Går man på precis rätt ställe på stranden, där en våg precis dragit sig ut igen, bildas blåa självlysande fotspår i sanden. Vi sparkar omkring i vattnet, leker runt och provar olika sätt för att få fram ännu fler. Skrattet bubblar inom mig och jag kan inget annat än att känna mig så oerhört lycklig. Just i denna stund är allt helt perfekt!
:-)