One step forward two step backwards

Ständigt kastas jag fram och tillbaka likt vågorna som slås mot en klippa. När mitt 17-åriga jag kämpade som hårdast i vattnet mot strömmen trodde jag aldrig att jag skulle få luft igen. Men jag lyckades hitta fäste på botten, tog i allt vad jag kunde och sköt mig själv upp till ytan för att möta solens strålar. Det är 5 och ett halvt år sedan. På dessa år har jag lärt mig hur strömmarna går och vart jag ska simma och inte simma för att undvika att dras ned igen. Men jag har också utecklat en farlig respektlöshet för dessa strömmar som trots allt fortfarande finns där under vattenytan. Jag har intalat mig själv att jag lärt mig simma, att jag lärt känna vattnet så pass väl att jag aldrig ska dras med igen. Trots det blir jag lika förvånad och ledsen varje gång det händer. För även om jag lärt mig simma så blir man ibland trött i musklerna, man missar vart gränsen går och helt plötsligt känner man hur strömmen tar tag i en likt en hand runt benen som tynger nedåt. Lika snabbt som jag tappar greppet så återfår jag dock fästet igen och känner återigen sandstranden under fötterna.
 
När jag friskförklarade mig själv från min sjukdom trodde jag att det var över, att ångesten skulle försvinna, den tillhörde ju trots allt mitt sjuka jag. Under alla dessa år har jag blivit ledsen och nedstämd när ångesten krypit tillbaka då det känns som att jag tar flera steg tillbaka, att jag återigen närmar mig det sjuka. Men vad jag inte har förstått förrän nu är att ångesten är en del av mig, jag är en känslig person vare sig jag vill det eller inte. Jag har nu insett att jag bara behöver acceptera att den kommer att komma tillbaka och det är inte mitt fel. Jag har lärt mig hur jag ska hantera den för att det inte ska gå övertyr men jag måste också kunna slappna av i tanken på att det är okej att känna så ibland. 
 
Det här blev ett väldigt personligt inlägg som det tar emot att publicera för att jag inte vill visa mig svag. Jag vill visa den glada, omtänksamma, livfulla Madeleine som jag är men om sanningen ska fram så är det här en del av mig med. Idag har jag inte varit den där tjejen som jag vill visa för folk, allt på grund av ett samtal. Jag är i vanliga fall bra på att hantera stress men det finns en typ av stress jag inte klarar av och det är när jag ska göra en stor förändring. När jag ska lämna allt som är tryggt och säkert för att ge mig ut i det okända. Det är en stress som inte alltid känns utan som sakta men säkert byggs upp inom mig för att sedan slå till när det kommer en liten motgång som får bägaren att rinna över. Jag är rädd för att folk inte ska förstå, att folk ska tycka att jag är fånig. Jag ska ju trots allt göra något fantastiskt, jag ska uppfylla en av mina största drömmar. Men det är det här som är verkligheten för mig just nu. Jag måste få landa i detta och tillåta mig själv att känna så här för jag vet att om jag gör det så kommer jag att kunna sparka ifrån mot sanden och möta solens strålar över vattenyten med ett leende på läpparna. 
Min vardag | |
Upp