To guide a nightdive

Månen står högt på himlen och lyser med sin klara kraft upp det annars kolsvarta vattnet. Vi sitter på båtkanten, lutar oss bakåt och faller i vattnet, allt går på rutin. Mörkret sluter sig kring oss medan vi sjunker allt djupare och djupare. Jag försöker att hålla mig lugn, tänker på det senaste nattdyket där jag kände mig förvånansvärt lugn och trygg. Jag tar ett djupt andetag, kontrollerar min bouyancy och andas ut. Det här går fint. Korallernas konturer lyses upp av månens ljus och även om det är mörkt är det inte så mörkt. Vi tar tag i en kedja som ligger på botten och stänger av våra lampor. För några sekunder blir det kolsvart innan ögonen hinner vänja sig. Sakta släpper vi taget om kedjan och börjar simma runt och rör på oss så mycket som möjligt för att framkalla bioluminescess. Även om jag hellre hade velat hålla kvar i kedjan så trotsar jag min nervositet och släpper taget. För hur skulle det se ut för kunderna, som gör sitt allra första nattdyk, om en av ledarna var rädd. Jag viftar och sprattlar allt vad jag kan och jag kan se att kunderna uppskattar det, men jag vet vad som kommer sen och innan jag vet ordet av är det dags. Rob ger mig tecknet att det är dags för mig att ta över; jag ska leda nattdyket. Jag ska alltså inte längre bara försöka ta mig igenom ett nattdyk utan att flippa ur utan nu ska jag även ta hand om två kunder. Men jag har bestämt mig, vad som än händer ska jag klara av det själv. Så jag får kundernas uppmärksamhet och ber dem följa efter mig. Vi simmar några varv runt det vrak vi kommit för att se. Min lampa lyser upp korallerna framför mig och jag blir förvånad över hur lätt det är att distansera sig från rädslan genom att fokusera på att hitta häftiga fiskar.
 
Då och då vänder jag mig om för att se så att alla är med och för att fråga dem om de är okej samt hur mycket luft kvar i tanken de har. Flera gånger under dyket kommer nervositeten krypande och jag vill inget hellre än att lämna över till Rob men har jag bestämt mig så har jag, jag ska klara det här själv. Vi fortsätter att simma längs revet, helt plötsligt när jag höjer min lampa för att se längre fram far ca 6 stycken varelser snabbt mot mig, jag hinner inte reagera och några träffar mig i bröstet. Paniken kommer; har jag blivit biten? är jag skadad? Vad var det som hände? Jag inser snabbt att jag är okej, det var små squids som förmodligen blivit rädda för min lampa och skjutit sig iväg. Det är inte helt ovanligt att de nattetid blir förvirrade av ljus och därför simmar in i det. När jag kollar runt omkring mig och dessutom ser bläck som de sprutat ifrån sig bekräftar det mina föraningar. Jag blundar för en sekund, tar återigen ett djupt andetag och andas ut paniken som uppstod. Jag kollar tillbaka på kunderna och de simmar ovetandes bakom mig. Allt är lugnt. Jag avslutar dyket strax efter och kan inte vara gladare över att det är över.
 
Jag har nu guidat ett nattdyk. Hade jag själv fått välja så var det alldeles för tidigt och jag hade hellre velat ha fler nattdyk i kroppen för att inte vara lika nervös innan jag var tvungen att ta hand om någon annan. Men jag var tvungen för kursens skull och nu är det gjort. Jag visste redan innan att själva dyket skulle gå bra och att kunderna inte skulle märka av något då jag är expert på att stänga av mina känslor. Men jag visste också att när jag gör detta så slår det tillbaka till mig förr eller senare på ett eller annat sätt. Därför mådde jag inte särskilt bra resterande tid av kvällen. Det tar mycket energi av kroppen att hantera rädsla och att dessutom göra det utan att någon ska märka det blir ibland för mycket. Som tur var hade jag Dan som då och då fick mig att le genom att ex visa bilder på söta djur i snö eller bara genom att ge mig en kram. Idag mår jag mycket bättre och vi ska snart iväg till grannön för att än en gång gå till The square. En restaurang som en gång i månaden har riktigt god buffé av både mat och vin.
Gili öarna | |
#1 - - per :

Bra jobbat.

Upp