One step forward two step backwards

Ständigt kastas jag fram och tillbaka likt vågorna som slås mot en klippa. När mitt 17-åriga jag kämpade som hårdast i vattnet mot strömmen trodde jag aldrig att jag skulle få luft igen. Men jag lyckades hitta fäste på botten, tog i allt vad jag kunde och sköt mig själv upp till ytan för att möta solens strålar. Det är 5 och ett halvt år sedan. På dessa år har jag lärt mig hur strömmarna går och vart jag ska simma och inte simma för att undvika att dras ned igen. Men jag har också utecklat en farlig respektlöshet för dessa strömmar som trots allt fortfarande finns där under vattenytan. Jag har intalat mig själv att jag lärt mig simma, att jag lärt känna vattnet så pass väl att jag aldrig ska dras med igen. Trots det blir jag lika förvånad och ledsen varje gång det händer. För även om jag lärt mig simma så blir man ibland trött i musklerna, man missar vart gränsen går och helt plötsligt känner man hur strömmen tar tag i en likt en hand runt benen som tynger nedåt. Lika snabbt som jag tappar greppet så återfår jag dock fästet igen och känner återigen sandstranden under fötterna.
 
När jag friskförklarade mig själv från min sjukdom trodde jag att det var över, att ångesten skulle försvinna, den tillhörde ju trots allt mitt sjuka jag. Under alla dessa år har jag blivit ledsen och nedstämd när ångesten krypit tillbaka då det känns som att jag tar flera steg tillbaka, att jag återigen närmar mig det sjuka. Men vad jag inte har förstått förrän nu är att ångesten är en del av mig, jag är en känslig person vare sig jag vill det eller inte. Jag har nu insett att jag bara behöver acceptera att den kommer att komma tillbaka och det är inte mitt fel. Jag har lärt mig hur jag ska hantera den för att det inte ska gå övertyr men jag måste också kunna slappna av i tanken på att det är okej att känna så ibland. 
 
Det här blev ett väldigt personligt inlägg som det tar emot att publicera för att jag inte vill visa mig svag. Jag vill visa den glada, omtänksamma, livfulla Madeleine som jag är men om sanningen ska fram så är det här en del av mig med. Idag har jag inte varit den där tjejen som jag vill visa för folk, allt på grund av ett samtal. Jag är i vanliga fall bra på att hantera stress men det finns en typ av stress jag inte klarar av och det är när jag ska göra en stor förändring. När jag ska lämna allt som är tryggt och säkert för att ge mig ut i det okända. Det är en stress som inte alltid känns utan som sakta men säkert byggs upp inom mig för att sedan slå till när det kommer en liten motgång som får bägaren att rinna över. Jag är rädd för att folk inte ska förstå, att folk ska tycka att jag är fånig. Jag ska ju trots allt göra något fantastiskt, jag ska uppfylla en av mina största drömmar. Men det är det här som är verkligheten för mig just nu. Jag måste få landa i detta och tillåta mig själv att känna så här för jag vet att om jag gör det så kommer jag att kunna sparka ifrån mot sanden och möta solens strålar över vattenyten med ett leende på läpparna. 
Min vardag | | Kommentera |

Svensk sommar när den är som bäst

Gårdagen bjöd på en perfekt sommarkväll med prakhäng, utgång och nya människor för att avslutas med nattbad, en hamburgare och en promenad genom stan när solen håller på att gå upp. Det går inte att få en bättre sommarkväll än det där. Att sedan få fortsätta lördagen men sol en bra bok och ännu mera badande gör det här till den bästa helgen på länge. Inte nog med det så är det en hel dag kvar i morgon också innan jobbet återigen börjar på måndag. Den planerar jag ska fyllas med träning och sedan mer sol och badande. Kan bara inte låta bli att njuta så mycket jag bara kan. Förhoppningsvis kanske jag får lite sällskap också. 
 
 
Min vardag | | Kommentera |

Nedräkning

Känslan av att allt kryper närmare är slående. Jag har nog inte förstått att det faktiskt snart är dags att åka på riktigt, om exakt 56 dagar så sitter vi där på flyget spända av förväntan. Det är inte längre bara drömmar utan om ca en och en halv månad är det verklighet. En helt galen känsla! 
 
En annan galen känsla är när allt håller på att prickas av i min lilla lista över saker som måste göras innan avresa. Just nu har jag bockat av alla stora viktiga grejer och det är endast några få småsaker kvar. Endast det ger den där extra energikicken som behövs nu i slutet. Måste säga att det är lite jobbigt när alla andra har semester och åker iväg medans jag sitter fast på jobbet. Samtidigt förstår jag att jag inte kan klaga, jag har ju bara en och en halv månad kvar och sedan är det min tur att göra alla andra avundsjuka. Men just nu i detta läget känns det lite småjobbigt att inte ha någon sommarledighet. Nu ska jag däremot sluta klaga och försöka njuta så mycket av sverige och att jobba medans jag kan, kommer förmodligen sakna de också när jag väl är på andra sidan jordklotet. 
 
 
Upp