En ordentlig adrenalinkick

Gårdagen bjöd på en fest som heter duga. Det var drinklekar, tjejsnack, skvaller, dans, shottar, bus, nya människor och pannkaksstekande mitt i natten. Vem får för sig att fortsätta att shotta när klockan är tre och de flesta redan har dragit sig hemåt? Tja, man lär sig av sina misstag. Vi hade i alla fall en väldigt trevlig kväll och även om alla var lite väl berusade så var det ingen som mådde dåligt (om man inte räknar med bakfyllan idag då). Det känns som att hela ön går omkring i ett bakismoln för alla som vi har snackat med gick all in igår. Jag kan säga att jag var lite tveksam till att dyka idag och början av dyket var kämpigt men efter att tag kom andningen igång ordentligt och när vi kom till lite grundare vatten (kring 15 meter) började det kännas bra igen och bakfyllan var som bortblåst. Tydligen är dykning ett perfekt botemedel mot bakfylla relaterat till syret man andas in från tanken, men jag måste ändå säga att det får bli ett lugnare tempo framöver så att dykningen kommer i fokus. Idag hände dock en väldigt spännande sak. Vi planerade att göra ett nattdyk där vi gick i från stranden. Vi packade ihop all utrustning begav oss uppåt längs stranden innan vi gick ner till vattnet. Efter som att jag inte har haft så bra erfarenheter av nattdyk var jag självklart lite nervös. Men jag var samtisigt peppad över att klara av det, det kändes nästan lite bra innan vi gick i. Det var jag, Dan (en instruktör), Dave (vår maskot/en annan DMT), Annelie, Becky (instruktör) och en kille som gjorde sin advanced course. Dan var snabbt i vattnet och simmade ut ca 20 meter. Jag kom strax efter och de andra var lite långsammare ut så de han aldrig så långt. Plötsligt vänder sig Dan om och börjar simma tillbaka mot land det fortaste han kan samtidigt som han skriker ”turn around, swim away, swim away”. Tidigare i veckan hade han vid ett annan dyk blivit stungen av en slags manet som egentligen inte är en manet men som gör något så fruktansvärt ont, så min tanke var att det hade kommit en till och att vi skulle simma ifrån den. Men han stannade inte där, man kunde höra allvaret i hans röst och när han sedan började ropa ”get out of the water, quick, get out of the water” förstod man att det var något ännu värre. Väl när vi kommit in mot land och bottnade fick vi höra att han hade sett en krokodil. Den hade legat och vilat vid ytan men när vi började simma därifrån hade den simmat ner under ytan. Krokodiler är väldigt ovanliga här och Dan sa att han aldrig hade hört att de någonsin sett en krokodil här omkring, men det hindrar det inte från det faktum att det med störtsa sannolikhet var en här nu. Vi avbröt såklart dyket och gick inte i igen. Jag är på ett sätt glad att jag inte såg den för då lever jag lite i ovissheten och det kommer förmodligen inte att påverka mina andra dyk så mycket mer än att man självklart är lite försiktigare. Det hade varit väldigt häftigt att se krokodilen men jag tror att det hade gjort det svårare att komma över nättdyksrädslan jag har. Imorgon gör vi ett nytt försök och förhoppningsvis blir det ett krokodilfritt dyk!.
Gili öarna | | Kommentera |

Luminecess

Vi går ner till stranden och lämnar den dunkande musiken bakom oss. Vi har ingen aning om vad klockan är men det har varit mörkt länge och folk börjar så smått dra sig hemåt. Sanden silar genom tårna och vattnet, som fortfarande är förvånandsvärt varmt, sköljer över fötterna. Musiken blir allt mer avlägsen och lamporna blir färre och färre. Mörkret sluter sig kring oss på ett behagligt och betryggande sätt medans vi fortsätter vår promenad längs vattnet. Samtalen varierar mellan resande och dykning, mellan erfarenheter och drömmar. Ett perfekt tillfälle att lära känna varandra mer. Vi tittar upp och tusentals stjärnor lyser upp den mörka himlen. Det är vid de här tillfällena ordet paradisö verkligen tar ut sin rätt. Vid vattenbrynet sköljer små, lysande, blå korn upp, luminecess. Går man på precis rätt ställe på stranden, där en våg precis dragit sig ut igen, bildas blåa självlysande fotspår i sanden. Vi sparkar omkring i vattnet, leker runt och provar olika sätt för att få fram ännu fler. Skrattet bubblar inom mig och jag kan inget annat än att känna mig så oerhört lycklig. Just i denna stund är allt helt perfekt!

 

Gili öarna | | En kommentar |

Nattdyk

Vinden tar tag i håret och slänger det i ansiktet. Runt omkring mig sitter 6 förväntansfulla människor redo att dyka i det mörka vattnet och sedan är det jag, som hellre hade velat tillbringa min tid framför dykshopen med ett kortspel i handen. Stressen har mig i ett järngrepp och jag försöker att istället fokusera på himlen som spelar i en mängd olika färger, på solnedgången som sakta kryper ner bakom barget på Bali och skapar fantastiska vyer, men det har förlorat sin charm. I huvudet finns fortfarande bara tankar och strategier över hur jag ska överleva detta dyk.

 

Båten saktar ner och vi går alla fram för att hämta vår utrustning. Vi sätter oss på kanten av båten, spänner fast oss och gör en buddy check;

B - big (BC, kotrollera att din BC går att blåsa upp och tömma på luft)

W - white (Weights, kontrollera att du har ett viktbälte och att det är ”right hand realise”)

R - rabbits (Realises, är alla spännen fastspända?)

A – are (Air, går det att andas ur regulatorn, har du tillräckligt med luft i tanken?)

F - fluffy (Final checks, ser allt okej ut, har personen mask och fenor på sig?)

 

Vi skjuter oss så långt bak på kanten av båten som vi bara kan utan att faktiskt trilla i, ”front of the boat” ropar kaptenen och vi gör oss redo. Någon börjar nedräkningen 1, vi sätter höger hand över regulatorn samt masken och vänster hand på viktbältet, 2, vi korsar benen och fjärilarna börjar flyga i magen, varför går jag med på det här, 3, paniken kommer samtidigt som jag av automatik lutar mig bakåt över båtkanten, gör en bakåtvolt och faller mjukt ner i vattnet. Det tar någon sekund att lokalisera sig i vattnet innan man återigen kommer upp till ytan och simmar till den främre delen av båten där vi möter de andra.

 

Vi signalerar med handsignaler att vi är okej både till varandra och till kaptenen innan vi påbörjar vår nedstigning. Vattnet sluter sig kring kroppen och även om solen har gått ner finns det fortfarande lite ljus kvar i vattnet. Jag kan se bottnen och konturerna av revet, jag kontrollerar och lugnar ner min andning och en känsla av trygghet och stolthet sköljer över mig. Det här var ju inte så svårt, det här klarar jag. I mitt bakhuvud vet jag att det kommer att bli mörkare.

 

Vi tänder våra ficklampor, simmar längs revet och markerar med ljuset över fiskar och andra häftiga saker värda att se. Livet under vattnet dag som natt är både så likt och olikt på samma gång.

Mörkret kryper sig tätare inpå och jag får återigen tänka på att lugna ner min andning, du klarar det här! När det har blivit tillräckligt mörkt tar vi tag i ett rep och håller oss fast. Rob säger åt oss att släcka lamporna och så hänger vi där i mörkret. Ögonen börjar vänja sig mer och mer och konturerna av revet börjar komma tillbaka till vårat synfält. Rob vevar med händerna framför sig och planktonen kring honom frisätter då något ämne och bilder små glödande korn, även kallat luiminess. Vi simmar runt och leker med ljusen innan vi tillslut fortsätter vår resa i mörkret.

 

Omgivningen blir allt mörkare och även om vi återigen tänt våra lampor är mörkret påtagligt. Fjärilarna i magen blir allt vildare och trycket över bröstet allt starkare. Det blir svårare och svårare att hantera stressen men jag stannar då och då upp och bara andas, det hjälper faktiskt.

Plötsligt uppenbarar sig något stort mörkt framför mig och även om jag vet vad det är och har sett det förut går det inte att stoppa paniken som dundrar fram i mig. I och med mörkret kommer man tätt inpå saker innan man faktiskt upptäcker dem. Så jag tar ett krafttag och simmar så fort jag bara kan några meter ifrån för att få perspektiv. Trots att jag visste vart vi skulle och att det ska finnas en sjunken plattform där som jag sett ett antal gånger förut, hade jag varit så fokuserad på att klara av att simma att jag förträngt det under färden.

 

Paniken håller mig i ett fast tag och när Rob än en gång frågar om jag är okej kan jag inte längre låtsas utan visar min rädsla. Han tar min hand och vi simmar närmare igen. Även om det är lugnande att hålla sin instruktör i handen under dyket kan jag inte undgå att bli lite besviken. På mitt allra första nattdyk var jag panikslagen och höll hans hand under hela dyket därför, även om det här endast är mitt andra nattdyk, hade jag som mål att klara av dyket utan att behöva hålla i hans hand. Ett mål som inte helt gick att uppfylla men jag var fast besluten att klara det ändå. Någon minut efter att jag hunnit lugna ner mig släppte jag handen och fortsatte dyket själv.

 

När paniken väl satt sina klor i en är det svårt att bli av med den när man fortfarande är i samma miljö. Jag försökte att fokusera på korallerna och alla fiskar för att ta bort fokuset från rädslan men det blev bara mörkare och mörkare. När vi sedan steg till fem meters djup för vårat safty stop tittade jag mig omkring och såg bara mörker, det gick inte längre att urskilja vraket eller någonting över huvudtaget och än en gång kröp jag in i mig själv för att försöka hantera stressen. Jag slöt mina ögon för att slippa se och försökte kontrollera andningen. Jag visste att det nu inte var långt kvar och känslan som kom när vi tillslut kom upp till ytan och klättrade upp i säkerhet på båten är obeskrivlig.

 

Det är oerhört tufft att försöka besegra sin rädsla men jag har bestämt mig, jag ska klara det här! Det kanske inte blir i morgon eller om en vecka men innan jag har min dive master ska jag klara att göra nattdyk utan att vara livrädd.

 

 
Upp