Madeleine Stål

Dagen började tidigt, det är inga lata dagar man har när man försöker ta dykcert. Vi gick upp vid halv åtta för att äta frukost och hinna med de sista instuderingsfrågorna i teoriboken. Därefter var det dags för en debriefing klockan nio innan vi återigen tog ett förmiddagspass i polen med nya övningar. Denna gången blev det fokus på nödsituationer och vad som händer om utrustningen inte fungerar, om du får slut på luft eller om du av någon annan anledning snabbt måste upp till ytan. När vi skulle ner på den djupa delen av poolen för att öva var det så himla roligt. Jag hade slut på luft och signalerade till Annelie att jag hade slut samt tog tag i hennes reservregulator. När man sedan ser att det går att andas är tanken att man tar tag i varandras underarmar för att sedan simma ett varv men här blev det helt fel. Vi missade i komunikationen vart vi skulle och vi visste inte riktigt hur vi skulle göra med en hand fast så det slutade med att vi snurrade runt en massa bara innan vi sakta fick stiga till ytan, någon stans därimellan allt sprattlande lyckades vi sparka till Dave mellan benen också, stackaren. Väl vid ytan skulle jag blåsa upp min BC manuelt, då ska man sparka upp så att man kommer ovanför ytan, ta ett djupt andetag slappna av och åka ner under ytan samtidigt som man blåser upp BC:n. Där guppar man upp och ner tills man har tillräckligt med luft för att flyta. Men jag skrattade så mycket efter vårt lilla försök att simma runt att det inte gick, jag mest spottade, fräste och kom knappt upp över ytan på grund av all skratt. Som tur var fick vi öva det med Rob, ledaren, under eftermiddagen på det riktiga dyket i havet och då gick det mycket bättre.

 

Vi fick ett gratis dyk också då poolen ligger en bit upp på vår gata, så vi gick ner till stranden med dykgrejerna simmade ut till revet och flöt med strömmen ända ner till dykshopen igen. På eftermiddagen åkte vi ut till ett ställe utanför Gili Meno för vårat riktiga dyk. Eftersom att vi nu gjort två dyk på 12 meters djup fick vi nu gå ner till hela 18 meter vilket är maxdjupet med ett open water certifikat. Vi såg fler havssköldpaddor och en massa andra fina fiskar, vi såg även några cyklar som stod där så fint och en båt som hade sjunkit och bildat lite koraller över sig. Det är verkligen en helt ny värld där nere. Jag är förvånad över att det känns så lite när man är nere så djupt. Så länge man tryckutjämnar hela tiden så är det ingen skillnad på att vara 5 meter under utan som att vara 18 meter. Denna gången gick det mycket bättre för båda att hitta balansen i vattnet även om vi såklart fortfarande har mycket att lära och träna på.

 

Väl klara gick vi allesammans ut och åt på en fin restaurang med otroligt god mat. Det var så otroligt skönt att få riktig mat och inte endast leva på ris/nudlar med kyckling. Det var fantastiskt middagssällskap och vi pratade om allt och ingenting. Rob som vår instruktör heter är från Whales och Dave som går sin master är från England. De är båda helt fantastiska människor med nära till skratt. Vi dyker med ett bolag som heter Aquaddiction och alla som kommer i kontakt med dem borde verkligen ta Rob som instruktör. Efter maten tog vi en promenad bland de dyra hotellkomplexen samtidigt som vi åt glass. Rob lyckades även fixa in oss bakom till personalutrymmet där de förvarade tre gigantiska pytonormar som de fångat på ön. Kan säga att man tittade lite extra i varje mörkt hörn och buske när man senare gick hem.

Nu är vi båda galet trötta och kommer när som helst att slockna och drömma om denna otroligt underbara dag.