Madeleine Stål

Det är först nu när jag börjar att säga hejdå som känslan infinner sig; jag åker om 1 vecka! Fredrik, Mamma och Jackie åkte till Stockholm idag för att hjälpa mig att flytta upp de flesta av mina saker till vinden och ordna om så att jag får plats med allting. Det gick som tur var väldigt snabbt och efter att de fått leta igenom mina smycken, smink, produkter och matvaror efter vad de ville ha så gick vi ut på stan för att äta en sista middag tillsammans. En sista middag innan det var dags att säga hejdå på riktigt. Det var med en klump i halsen som jag kramade om dem och sedan gick in till lägenheten medans de började sin bilresa tillbaka till Västerås. Nu sitter jag här i min i princip tomma lägenhet och inser att jag inte kommer att träffa min familj på väldigt väldigt länge. visst kan vi skriva via mejl eller facebook eller ringa via skype men det är inte riktigt samma sak som att träffas på riktigt. Jag är dock väldigt tacksam över att tekniken kommit så långt att vi trots avståndet kommer att kunna hålla kontakten ganska bra via internet. Tänk förr i tiden när man inte hade någonting. 

 

När jag satte mig här på sängen efter att de åkt kom tröttheten som ett slag i huvudet. Det tar på krafterna att längta till något så mycket och för att inte tala om alla förberredelser som har gjorts och de som ska göras. Det kommer att vara fullt upp nu de sista dagarna innan jag på söndag tar mitt pick och pack och drar mig ner till skåne. Så jag behöver all energi jag kan få, därför kallar sängen nu och jag har en känsla av att jag kommer att slockna som en sten.