Secret beach
Tidsinställt inlägg som är inlagt i efterhand på rätt datum
Klockan ringde vid 07.30 men vi lyckades stänga av den och somna om båda två. Tydligen hade båda haft svårt att sova under natten av olika anledningar men tillslut kom vi båda upp vid 9 tiden. Vi hade redan dagen innan planerat uppp hela dagen. Vi skulle ta mopederna och åka till en av Balis bästa stränder; Pandawa beach även kallad Secret beach på förmiddagen och på eftermiddagen åka vidare till Green bowl bay, Det blev inte riktigt som vi tänkt oss.
Väl framme vis Pandawa beach var vi lite besvikna, vad var det för speciellt med den här stranden? Enl det vi läst skulle stranden vara fantastisk och vi skulle i princip vara helt själva. Istället såg vi massor av turister, parasoll och endel restauranger längs en strandgata, visst var vattnet vackert blått men det kom från kalkklipporna alldeles bredvid. Men vi gav inte upp, vi parkerade mopeden och betsämde oss för att promenera längs stranden. Vi gick och gick tills vi kom till andra änden av stranden, turisterna tunnades ut och vi insåg att man kunde gå runt udden och komma ut till en annan strand. En strand som var helt öde och otroligt vacker. Vi gick vidare och hittade flera helt orörda stränder som bara väntade på att få besökas. Det var så otroligt vackart och häftigt att se. Jag önskar verkligen att bilderna gjort det mer rättvist men ni vet hur det är. Det gå inte att få samma känsla och upplevelse som om man verkligen stod där.
I och med att vi hittat dessa pärlor väcktes intresset av att se vad som fanns ännu längre bort, kunde vi hitta ännu finare stränder. Fram tills nu hade vi kunnat gå mellan olika stenar eller över små klippor för att komma mellan stränderna men tillslut gick inte detta. Vi såg en större strand alldels runt hörnet och bestämde oss för att ta oss dit. Denna gången gick det dock inte att ta sig över klipporna utan tvingades ut i vattnet där vågorna kom och vattnet strömmade med sin skrämmande kraft. Eftersom att vi hade med alla våra grejer med bland annat plånbok och kamera så hamnade väskan på huvudet för att inte riskera att blötas ned. Men med en stenig botten och starka strömmar var det rätt svårt att hålla balansen. Det var flera gånger skräcken tog tag i en och man trodde att man skulle ramla. Annelie var snabbare över och kunde sedan hjälpa mig få över kameran säkert utan att riskera vattenskador. Vi insåg tillslut att förmodligen nått till Green bowl bay, stranden som vi egentligen hade tänkt åka till efter lunch. Tyvärr var den stranden inte alls lika trevlig relaterat till försäljare som inte ville ta ett nej och hela tiden ville ge oss massage. Tillslut fick vi säga ifrån på skarpen och de gick i väg. Jag personligen hade ganska mycket ångest över tillbakavägen då vi skulle ner i vattnet igen även om det inte var så långt. Vi vissta att det var lågvatten och att tidvattnet skulle komma tillbaka runt 4-5 tiden. Men eftersom att jag tyckte att det var så otäckt och var rädd för att strömmarna skulle bli starkare eller att vattnet skulle stiga lite innan så stannade vi inte någon längre tid på Green bowl bay. Väl framme vid det kritiska vattenområdet såg vi att vattnet hade dragit sig ut mera och det var nu bara vatten upp till knäna och inga som helst problem att ta sig över; ångesten var som bortblåst. Nu kunde vi njuta av tillbakavägen igen. Väl tillbaka på Pandawa beach köpte vi varsin kokosnöt och hyrde solstolar i två timmar innan det var dags att åka hem igen.
Nu kommer nästa äventyr. Eftersom att vi inte har någon karta över området eller vägarna har vi litat på våra minnen efter att tidigare ha kollat på kartor via internet. Vi kom till en rondell där vi hade kört rakt igenom men när vi skulle åka igenom den stod det en skylt mot Uluwatu till vänster. Bra tänkte vi, då tar vi den vägen eftersom att den är närmast om de ändå har skyltat dit. Ack så fel vi kunde ha. Som jag har skrivit innan så är trafikskyltarna här på Bali något för sig själv. Så efter den rondellen såg vi aldrig mer en skylt mot Uluwatu. Vi körde vidare svängde där vi trodde i olika svängar och kom så långt ut i buschen vi bara kunde. Vi insåg att vi hade kört riktigt fel. Vi åkte förbi byar där de inte kunde prata något engelska utan vi fick endast säga Uluwatu så pekade de åt ett ungefärligt håll. Som tur är var alla väldigt hjälpsamma och efter många om och men så hittade vi tillslut ut till en gata vi kände igen. Det var solnedgång och solen stod rakt fram att man inte såg någonting. Därför stannade vi och åt kvällsmat för att sedan fortsätta vår färd hemmåt i mörkret.
