Att återvända hem
När jag begav mig iväg på min resa för ca 8 månader sedan åkte jag iväg med känslan att det var mitt stora kliv ut i världen och att jag kanske inte skulle kunna komma hem och bosätta mig i sverige igen, jag skulle bara veta hur rätt jag hade i mina tankar. Jag har nu varit hemma i ungefär en och en halv månad och redan nu känner jag att Sverige är ingenting för mig, inte just nu, inte så här. Kanske är känslorna förstärkta på grund av det faktum att jag inte har min egen lägenhet, att jag inte har några vänner i Västerås eller att jag helt enkelt ser Stockholm som mitt hem. Det är svårt att säga, men jag har redan nu längtat iväg ett bra tag att det känns som att det är dags att dra iväg snart igen på ett mer långsiktigt plan.
Inget blir ju lättare heller av att Dan befinner sig på andra sidan atlanten och att jag längtar sönder mig efter honom. Jag är otroligt tacksam över att utvecklingen gått som den gjort och att vi har möjlighet att prata varje dag, höra varandras röster och till och med se varandra. Men det gör det också så otroligt svårt när man ser en person och vill hoppa igenom rutan för att ge en stor kram. Vi visste att det skulle bli jobbigt och det gäller bara att hålla ut. Snart har vi passerat halva tiden och häromdagen slog jag till på stort och bokade faktiskt ett flyg till USA. Den 3 September bär det av till LA där Dan möter upp mig och vi sedan kör en roadtrip upp till SF. Jag längtar såklart mest över att få träffa min man igen men jag ser också otroligt mycket fram emot denna minisemester vi får, få se alla häpnandsväckande vyer och omgivningar med det bästa av bästa sällskapet.
Så just nu går mycket av energin åt till att räkna ner till september. Vad som händer efter det får vi se. Jag åker dit på obestämd framtid och ser vad som händer. Just nu är i alla fall tanken att jag ska plugga på distans från SF så att jag har något att göra om dagarna. Men går allt bra och vi vill stanna i USA så gäller det att hitta en mer långsiktig lösning, vad nu det kan bli.